fredag 30 oktober 2015

Det bästa som har hänt mig


 
Det finns inget bättre än att få känna Era armar runt min hals!
 
Idag är det på dagen nio år sen som Ni blev till. Jag kommer så väl ihåg dagen. Jag grät som ett barn innan vi skulle åka till Göteborg. Det kändes så konstigt det vi skulle göra. Men efter att ha kämpat i nästan fyra år så visste vi att detta var vårt sista hopp. Hade Ni inte blivit till just den dagen så hade vi gått vidare med adoption istället. Men nu ville vi ju så gärna ha ett barn som i alla fall skulle vara femtio procent av oss. Och jag längtade ju så efter att få vara gravid, att få känna ett liv växa inom mig. När vi väl var på plats på Sahlgrenska så kändes det ändå bra, vi hade ett hopp om att det nu var vår tur. Jag kommer ihåg att vi satt och skämtade i väntrummet när vi satt och väntade på läkaren och jag minns att efter inseminationen fick jag ligga kvar där i gynstolen med benen högt upp i vädret och att min rumpa somnade. Vi skrattade och kände ett stort hopp, det kändes verkligen som att vi skulle lyckas den här gången.
 
Och ja vi lyckades ju! Två dagar innan den riktiga testdagen kunde vi inte hålla oss längre. Jag kände på mig att jag var gravid, jag kände det i hela kroppen. Och visst fick vi ett stort fint plus på stickan. Jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. Att äntligen få berätta för alla i familjen att vi skulle bli tre. Vid ett tidigt ultraljud konstateras det att jag visst är gravid och att det är en vi väntar. Vi frågade flera gånger om det bara var en och läkaren bekräftade detta. Jag blev lättad men Glenn blev lite besviken. Dock fick vi ju ett helt annat besked när det var dags för rutinultraljudet i vecka 18. Jag minns att jag såg ett huvud och sen ett till! Åh herre jösses! Vi väntade tvillingar trots allt! Jag grät i tre veckor, jag hade så svårt att vara lycklig över beskedet. Jag var chockad och så rädd för att jag inte skulle räcka till. Och det har jag inte gjort alla gånger heller men jag har gjort mitt bästa.
 
Känslan av att känna ett liv som växer i magen går inte att beskriva. Att sen få föda fram dessa två liv är det häftigaste jag någonsin har varit med om. Smärtan är outhärdlig men tänk vilken kraft kroppen har. Jag minns att jag tänkte när Tuva hade kommit ut: jag orkar inte mer! Men i nästa sekund tänkte jag: jo jag vill ju veta vem det mer är som gömmer sig där inne. Förlossningen var ganska rörig med massor av folk i rummet och sen efteråt blev det ju ännu mera kaos och jag fick så småningom köras till operation. Jag förlorade mer än två lite blod och det tog någon dag innan jag fick påfyllning. Jag var så trött och sliten men samtidigt världens lyckligaste.
 
Där och då började vårt nya liv, vårt nya liv med TVÅ nya familjemedlemmar. Ni hade båda väldigt stort närhetsbehov och varje kväll skrek Ni båda konstant i tre fyra timmar. Tuva har ända fram till fem- sexårsåldern varit vaken flera gånger per natt. Och så har hon ju tyvärr varit mycket sjuk min lilla loppa. Otaliga är gångerna vi har suttit ute mitt i natten invirade i ett täcke för att dämpa hennes jobbiga hostattacker. Lika många gånger har vi tillbringat timtals på akuten för att få hjälp. Elliot hade perioder när han var liten då han var så arg så arg. Han skrek och jag minns att jag fick sitta och hålla i honom tills han lugnade sig och ilskan gick över i tårar istället. Ja det har varit tufft men samtidigt så är Ni ju det allra bästa som har hänt mig. Jag hade aldrig velat ha det ogjort! Ni ger mig så otroligt mycket kärlek lycka och glädje!
 
Jag älskatr Er villkorslöst, jag skulle kunna gå genom eld för Er skull mina älskade barn. Jag vet att det är så tufft för Er nu när pappa och jag inte längre bor ihop. Jag vet att Ni alltid vill ha oss båda samtidigt. Och jag skulle alltid vilja ha Er hos mig. I går kväll var Ni båda ledsna för att mammaveckan led mot sitt slut och Ni båda grät. Jag grät med Er för jag saknar Er lika mycket som Ni saknar mig när Vi inte är tillsammans. Det är emot alla naturens lagar att inte ha sina barn hos sig. Men nu är det som det är! Både pappa och jag är lyckliga nu och jag vet att Ni också är det trots saknaden vi alla känner när Vi inte är tillsammans. Jag är så glad för att Ni har fått fler vuxna i Ert liv som älskar Er och ger Er trygghet.
 
Jag är så tacksam för att jag har fått gåvan att få ha Er i mitt liv. Så tacksam för att Ni är en del av mig. Jag är ingenting utan Er och jag känner mig halv när Ni inte är hos mig.
 


2 kommentarer:

Johanna - Mamma till Leija sa...

Så fint skrivit! <3 Önskar er en trevlig helg! Kram

Therese sa...

STORA fina ord som visar att du älskar dem innerligt och ärligt <3 Du är en underbar person som är så stor i dig som kan se det fina i att fler älska dem och betyder något. Du är en vän som jag innerligt önskar jag hade närmre, för du är så genuin <3 KRAMAR