tisdag 4 november 2014

Så mycket känslor


 
Älskade barn, Ni betyder allt för mig det hoppas jag att Ni vet
 
I helgen flyttade jag in i lägenheten, tyvärr väntar jag på att jag ska få nya golv i alla rum utom i vardagsrummet så jag bor just nu i vardagsrummet. På måndag först kommer golvläggaren och efter det kan jag få ordentlig ordning. Jag har i alla fall sovit i lägenheten sen i lördags och det har varit tuffa kvällar. Barnen är hos Glenn den här veckan och jag saknar dem så att det gör ont, jag har ändå träffat dem varje dag men stunden när de åker hem till vårt gamla hem och jag blir kvar ensam i en tom lägenhet den gör ont. Då vill jag bara ångra mig och åka med dem hem igen. Barnen är ledsna ibland men de brukar lugna sig när vi bara håller om dem en stund. De verkar ändå ta detta ganska bra. Men att se dem ledsna på grund av att vi har valt att göra så här den känslan går inte att beskriva.
 
Ja vi har ju valt detta själva både Glenn och jag och ändå är vi ledsna. Det är så svårt att förklara och just förklara känns det som att vi får göra hela tiden. Alla blir chockade för alla har sett oss som det perfekta paret. Och ja vi har kanske varit det perfekta paret utåt.
Vi har nästintill aldrig bråkat, vi är det bästa teamet ever, vi är tvillingsjälar, vi fixar och donar och har det fint där hemma men det behöver inte betyda att man är lyckliga tillsammans. Vi älskar varandra men det är bara som vänner, vi vill inte fortsätta i ett sånt förhållande. Vi vill hellre behålla vår oerhört fina vänskap och det hoppas vi att vi ska kunna göra på det här sättet. Jag hoppas att alla runtomkring oss ska acceptera vårt beslut för även om vi är ledsna så känns det innerst inne så rätt. Vi orkar inte förklara oss och vi tycker inte heller att vi ska behöva göra det. En skilsmässa är tuff nog utan att man ska behöva försvara sig eller få höra att vi borde ha kämpat längre. Detta är självklart inget vi har kommit fram till över en natt. Detta har legat länge och grott och växt fram.
 
Och på tal om vänskap: vi är båda oerhört tacksamma för allt stöd vi har fått de senaste veckorna. Malin och Freddy, utan Er hade vi gått under. Älskar Er och är så oerhört tacksamma för Ert stöd och Er vänskap. Glenns familj som har varit med och målat i min lägenhet och hjälpt mig flytta. Jag kan aldrig tacka Er nog så mycket. Sen har vi fått oerhört stort stöd i form av meddelanden, telefonsamtal och sms från andra vänner och detta är vi naturligtvis också oerhört tacksamma för.
 
Den sanna vännen visar sig i nödens stund! 
 
När jag väl har fått ordning i lägenheten kan vi börja våra nya liv och landa i allt detta. Just nu är det så mycket sorg. Vår dröm om att bli en starkt och lycklig familj gick inte i uppfyllelse. Klart man känner sig misslyckad. Ett team ska bli två team. Vi ska lära oss att stå på egna ben. Jag måste lära mig att släppa på mina kontrollbehov. Ångesten är just nu så tuff och jag kämpar på. Har inte sovit ordentligt på flera veckor och det känns som att väggen är nära nu. Men jag är tuff och kommer ta mig igenom detta också. Glenn och jag pratar mer än vi någonsin har gjort och det är så skönt att vi har varandra mitt i allt detta. Nu ska jag försöka fokusera på MIG och på barnen de veckorna de är hos mig. Jag ska bygga upp ett nytt liv åt oss. Detta ska och kommer bli bra!
 


8 kommentarer:

Theodora sa...

Jag bara gråter av att läsa dina fina ord. Känner med dig. <3
Du är så himla stark.

Popprinsessan sa...

Underbart att ni verkar gå igenom detta tillsammans och inte var för sig. Det kommer att göra att både ni och barnen kommer starkare ur detta.

Kan inte ens tänka mig hur tufft det måste vara och som jag sagt tidigare - bara hojta till om det finns minsta lilla jag kan hjälpa till med!

En lång varm kram till dig! <3

Meekatt sa...

Älskade vän! Ni fixar detta! Allt måste få ta tid och du/ni behöver få tid att både sörja och bygga upp ert nya liv. Vi finns här och stöttar så mycket vi bara kan. Älskar er!

Helen.HUSnrNIO sa...

Du är fantastisk och ni är ju det som finns där för varandra i detta. Så svårt att vara isär men tillsammans och alla linjer däremellan är gråa och suddiga när man är mitt i det.
Du är så stark. Dina ord andas hoppfullhet. Fortsätt så.

Kramar

Elin Ahlnér sa...

Kramar till er i massor! Bry dig inte om vad alla tycker. Jag förstår att det känns jobbigt men ta all den energin och tänk på dig, barnen och Glenn så ni tar er igenom detta och snart kan blicka framåt. Livet blir ju inte alltid som man tänkt. Skönt ändå att ni är vänner så ni slipper gräla. Kram fina Tina!

Evelina sa...

Jag förstår precis! Hade de likadant med Sönernas pappa. Alla såg oss som de perfekta paret, och vi hade de bra som familj så fort barnen var med, funkade bra som föräldrar tillsammans, men! Fanns inga anda känslor. Men visst hade de vart lättare at göra slut om man hade bråkat mycket, om de hade vart en dålig relation, om andra hade hållt med om att vi var fel för varandra, nu var de ingen som fattade. Men de var de bästa (och svåraste) beslut jag tagit.
Och är säker på att det kommer vara samma för dig.
Fina Tina, saknar dig! Hoppas vi får möjlighet att ses snart!
Kram

Therese sa...

<3 Ni är så kloka, och försök att inte bry er om oförstående omgivning. Ni vet vad som är bäst för er. Punkt! Lämnar många varma kramar och massa kärlek till dig <3 Va rädd om dig <3

Jenny sa...

Jättebra att du kan prata om dian känslor, jag tror det är farligt att lägga det under ytan. Och nej ni har absolut ingen skyldighet att berätta för människor, bra att ni fokuserar på det ni ska. Skickar massa kramar till er <3