söndag 23 november 2014

Det går upp och ner



Precis innan jag skulle gå på Julgalan med jobbet i fredags,
jag hade en skön känsla i kroppen och jag såg fram emot kvällen.

Men det går som sagt upp och ner, jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tänka mig att det skulle vara så tufft, att det skulle göra så ont. Jag har såna panikattacker där jag bara hyperventilerar och tårarna sprutar. Det känns som att jag inte kommer fixa detta. Jag saknar Glenn så att det gör ont. Magen och bröstet drar ihop sig i kramper och jag får svårt att andas. Som tur är så har jag vänner som plockar upp mig när det blir så här, vänner som säger de rätta sakerna och som får mig lugn igen. TACK till alla som är så fantastiska och bryr sig om mig. 

Innerst inne så vet jag ju varför vi tog det här beslutet, jag vill ju egentligen inte tillbaka till det vi hade innan men när kroppen och psyket får panik är det svårt att komma ihåg detta. Glenn mår bra, han tycker det är skönt att vara ensam och han har hittat ett inre lugn. Jag är så glad för hans skull och jag hoppas att jag också ska komma dit. 

Jag är inte van att ta hand om mig själv, att vara snäll emot mig själv och tycka om mig själv. Jag är van vid att alltid sätta andra före mig själv. Nu när jag har mina barnfria veckor måste jag lära mig att ta hand om mig själv och det är svårt. Jag har mycket att jobba på nu när det gäller mig själv och detta är en stor utmaning för mig

Jag börjar äntligen bli färdig i lägenheten och det börjar nu likna ett hem. Jag har fått nya golv och det är vitmålade väggar nästan överallt. Jag har fått upp en del saker på väggarna och det börjar bli mitt här nu. Trots det så saknar jag huset, mitt hem. Varje gång jag kommer dit kommer tårarna. Vårt fina hus som jag har varit med och byggt upp och inrett. Men jag är i alla fall glad för att det finns kvar och att barnen har kvar sina rum där, sin trygghet. 

Ja det går som sagt upp och ner, så mycket tårar som jag har fällt de sista veckorna har jag aldrig fällt under hela mitt liv totalt innan. Men jag tror att det är bra att jag får ut mina känslor. Jag sörjer och det behöver jag nog få göra. Vår dröm gick i kras och smärtan är just nu outhärdlig men det kommer bli bättre med tiden. 



 

6 kommentarer:

zalo sa...

💕💕💕💕 Finaste Tina

Popprinsessan sa...

Önskar att jag bodde liiite närmare. Hade gärna kommit förbi och druckit lite te en kväll!
Kram till dig!

Johanna - Mamma till Leija sa...

Den bilden på dig är så fin! Skönt at du har folk runt omkring dig nu när livet är tufft. Tänker på dig! <3 KRAM

Therese sa...

Tänk om jag hade ett privatjet - då hade jag åkt ner å kramat dig och druckit te och torkat dina tårar. Lyssnat och kramat.

Helen.HUSnrNIO sa...

Kikar in och lämnar en kram. Hoppas du hade det bra natten på bortaplan i Mellby.
Kram, tänker på dig.

Hanna sa...

Du är så stark gumman! som skriver öpppet om precis hur du känner och som VÅGAR vara ledsen och beskriva dina känslor.
Jag tror tyvärr många "sätter på sig en mask" i denna svåra stund och istället skjuter upp smärtan och allt det jobbiga.
Jag tycker du gör helt rätt även om jag lider med dig när jag läser... MEN i slutändan kommer det ju bli bra! :) SEN, när du bearbetat färdigt kommer du må så bra! <3

Massa kramar och pussar till fina dig! <3