lördag 19 mars 2011

Att inte kunna få barn på naturlig väg

Jag följer en del bloggar och i en utav dem var det en tjej som häromdagen berättade att de har svårt att få till ett syskon till sin flicka. De har försökt länge och har fått flera missfall. Nu hade hon varit hos läkare och det hade konstaterats att hon atagligen har PCO. Hon fick massor av kommentarer på sitt inlägg. Det var massor av tjejer som talade om att de hade fått hjälp att bli gravida. I de flesta fall så verkade det som om detta inte var något man pratade om i allmänhet utan man trädde fram här för att stötta den här tjejen. Varför är detta tabu? Jag tror att det är massor av par som har svårt att få barn.

Ni som känner mig (oss) vet ju vilken resa vi har gått igenom för att få Tuva och Elliot. Men för Er som inte har känt oss så länge så tänkte jag här berätta lite om hur det gick till. Glenn och jag har alltid varit öppna med att vi inte kan få barn. I dagsläget känner vi att vi gärna hade velat att det fanns fler som var öppna när vi mådde som sämst. Man är i en väldigt utsatt och känslig position och man känner att man är så ensam. Vi har både varit med i ett reportage på tv plus att Glenn har varit med på radio. Vi har valt att vara öppna för att vi hoppas att vi kan hjälpa någon, att vi kan ge någon hopp.

December 2002 bestämde vi oss för att vi skulle skaffa barn. Då trodde vi att bara en gång utan skydd skulle ge oss ett plus på stickan. Snacka om att vi var naiva, snacka om att vi hade fel. Månaderna gick och för varje gång som mensen kom blev jag mer och mer ledsen. Glenn tröstade mig och sa att det skulle lösa sig. När vi hade försökt i ett år började vi förstå att det var något som inte stod rätt till. I början på 2004 ringde jag till landstinget för att ställa oss i kö för en fertilitetsutredning, jag fick då reda på att det var över ett halvårs väntetid. Jag vände mig då till en privat klinik som även de hade lång väntetid men vi fick i alla fall en tid i maj. Alltså drygt ett och ett halvt år efter att vi hade börjat försöka. Vi fick träffa en fantastisk läkare som gjorde en massa undersökningar på oss. Jag fick göra en äggledarröntgen och allt såg fint ut. Han skickade hem oss med ett schema när vi skulle ha sex. Under den här tiden fick Glenn också lämna in ett spermieprov. Den här gången trodde jag verkligen att det skulle funka, läkaren såg ju när jag skulle ha ägglossning och utefter det hade han gjort ett schema åt oss. Jag var säker på att om det var något fel så låg det hos mig.

Tyvärr så kom mensen även denna gång och vi kände att det var hopplöst. Dagen efter ringer läkaren till Glenn med ett besked som vi aldrig i vår vildaste fantasi hade kunnat tänka oss att vi skulle få. Det fanns inga spermier i Glenns utlösning. Det var tomt. Att få det här beskedet var som att få ett slag i magen. Detta var den enda gången under alla år som Glenn grät. Under hela tiden ville han vara stark inför mig och stötta mig. Jag var den som grät och han var den som tröstade.

Läkaren som vi gick till var gynekolog och eftersom det visade sig att felet låg hos Glenn kunde han inte hjälpa oss längre. Han skickade en remiss till landstinget för fortsatt utredning. Även har var det över ett halvt års väntetid så vi valde även här att fortsätta privat. Vi kontaktade Carlanderska i Göteborg och nu gick det fort. Inom en vecka fick vi komma dit och göra en TESE på Glenn. Det betyder att man på kirurgisk väg ser om det finns spermier i testiklarna. Man skär alltså ut vävnad för att se om man ur vävnaden kan få fram några spermier. Det tog två dagar innan vi fick ett fantastiskt besked. Det fanns spermier och lyckan var total. Nu var det bara att vänta på att få komma fram i kön till landstiget så att vi kunde göra en IVF (provrörsbefruktning).

Väntan blev väldigt lång och under den här tiden höll vårt förhållande på att förfalla. Glenn gjorde allt för att jag skulle lämna honom. Han var allt annat än snäll emot mig. Han ville att jag skulle lämna honom och gå till någon annan som kunde ge mig det jag allra helst ville ha. Han känner som så att en mans viktigaste uppgift är att ge sin kvinna ett barn och detta kunde han inte ge mig.
För att visa för Glenn att jag älskade honom oavsett om han kunde göra mig gravid eller inte så friade jag till honom och i maj 2005 gifte vi oss.

Det skulle dröja ända fram till sommaren 2005 innan vi fick komma till Sahlgrenska för vårt första samtal med en fantastisk läkare. Han sa att vi nog skulle lyckas bli gravida genom IVF. Vi satte genast igång med första behandlingen. Jag fick ta nässpray för att försättas i klimakteriet. Man gör så för att det ska bli så bra äggproduktion som möjligt. Man avslutar äggproduktionen och sen sätter man igång den igen med hjälp av sprutor som man ska ta på sig själv i magen. I september var det så dags för vår stora dag. Dagen då de skulle plocka ut ägg på mig och spermier på maken. De fick fram 16 ägg ifrån mig vilket är ett bra resultat. Tyvärr fick de bara fram 10 spermier varav två var dugliga att användas. De fick göra ytterligare en operation på honom samma dag. Av detta fick vi fram två dugliga och befruktade ägg. Två dagar senare får jag tillbaka ett ägg och det andra läggs i frysen.

Detta försök lyckas inte. Mensen kommer som ett brev på posten precis som vanligt. Jag faller ner i ett stort mörker och bara gråter. Men vi bestämmer oss ganska så snart för att försöka göra ett nytt försök med ägget i frysen. I oktober får vi tillbaka även detta ägg. Inte heller detta försök lyckas och jag faller ännu djupare ner i mörkret. Nu måste vi vänta i ett halvår innan vi får göra ett nytt försök. Detta för att det måste gå 6 månader mellan Glenns operationer. Under dessa 6 månader hinner vi fundera en hel del. Vi pratar mycket om adoption som alternativ. Vi nämner även donatorinsemination men ingen utav oss tycker det känns som något alternativ för oss just då.

I mars 2006 var det dags för ytterligare ett äggplock och en operation på Glenn. De får fram elva fina ägg ifrån mig men de lyckas bara befrukta ett utav dem eftersom de få spermier de får fram är så dåliga. Glenn fick fruktansvärt ont efter sin operation och han låg bara och vred sig av smärta. Här och då bestämmer vi oss för att detta är det sista försöket vi gör med IVF. Tyvärr lyckas inte heller detta försök. Och marken rämnar under oss ännu en gång. Vi begär att få ett möte med vår läkare på Sahlgrenska och han rekommenderar oss att byta ut vårt sista försök mot två försök med DI eftersom Glenns spermier uppenbarligen inte är tillräckligt bra.

Vi tar lite tid på oss och funderar. Glenn pratar med en vän på sitt jobb som säger att han hade valt detta alternativ istället för adoption. På detta sätt får vi ju ändå ett barn som bär på 50% av våra gener. Efter mycket prat fram och tillbaka så bestämmer vi oss. Jag vill ju så gärna vara gravid och Glenn vill så gärna också få vara med om en graviditet. I november 2006 blir jag inseminerad.

När det är 2 dagar kvar till testdag kan jag inte hålla mig längre utan jag tjuvtestar och det visar ett stort fint plus. Lyckan är total. Både Glenn och jag gråter lyckotårar och vi ringer till alla nära och kära för att berätta den underbara nyheten. Vid vårt rutinultraljud i februari får vi reda på att vi väntar tvillingar. Glenn bara skrattar medans jag gråter. Jag undrar hur vi ska räcka till.

Nu sitter vi alltså här med våra två underverk. De fyller snart fyra år och vi ångrar inte en sekund att vi tog det beslutet vi gjorde. Så här i efterhand så var det självklart värt varenda sekund som vi gick igenom innan med IVF. När man är mitt uppe i det känns det ofta hopplöst och tungt. Men man ska inte ge upp för en dag så står man där med sitt eller sina mirakel i armarna och då är det så värt det.

För att visa min tacksamhet så var det ingen tvekan för mig att donera ägg. Efter att barnen föddes donerade jag ägg två gånger. Jag vet att jag på detta sätt hjälpte fem kvinnor. Jag har faktist inte kollat upp om alla fem har fått barn men jag vet att i alla fall fem kvinnor fick dela på mina ägg.

Kram och KÄRLEK

9 kommentarer:

Mette sa...

Vilken fantastisk kvinna du är!
Att frivilligt gå igenom hormonbehandling och äggplockning, och det 2 gånger... Det finns absolut ingen egoism i dig överhuvudtaget.

Älskar dig! <3

Jannike sa...

Älskar er både dig o Glenn! Fina ni! Saknar er alla så! Mamma

Mamma Russin sa...

Fina du..

Vilken resa ni gjort gumman..

KRAM<3

Maria sa...

Ja vilken resa ni gick igenom och jag hoppas att du hela tiden kände mitt stöd även fast jag fanns 50 mil bort. Du är en underbar kvinna, mamma, vän och fru. Glöm aldrig det.

Linda sa...

Så starkt av dig gumman att gå ut och berätta såhär om eran resa. Jag har inte heller några problem med att berätta om vår väg till våra små men jag vet att många har det, känns som att många skäms för att dom inte kan få till det.
I dagens läge känns det dock som att det är ganska vanligt när man väl börjar prata om det, många som få hjälp på olika sätt.
Kramar

Therese sa...

Tårarna rinner på mig vännen... vilka fantastiska människor du och Glenn är <3 Hel otroliga. Vilken resa, och tack för att du berättar.

Gör mig ledsen att ni är sjuka ännu, gå drygt!!! Här är vi äntligen krya. Men knappt man tror det är sant...

Kram underbara du <3

Jannie sa...

Första gången jag kikade in här....
O nu sitter jag med tårar på kinden.
En fantastisk berättelse!TACK!

Vi har själva gjort IVF...De hittade inga "fel" på oss o vi hade världens jävla tur att det lyckades på första försöket.Jag tyckte att DET va ett helvete o ta mig igenom.O nu läser jag din historia...Vet inte ens vad jag ska säga!Att ni orkade!
All lycka o kärlek i världen till er o TACK än en gång för att du delade med dig!!KRAMAR

ullie sa...

hittade till din blogg av en slump ikväll
att läsa va ni gått igenom e otroligt . så bra att ni berättar

Vår son är ivf och vi väntade flera år på att han kom till oss. va som sen vi inte räknat med är två mirakel till som kom på naturlig väg men som hade typ 0,2 % chans att bli till .. Ibland finns bara mirakel
Det ser ni säker bara i era små BARA MIRAKEL
Stor kram ullie m tre små fina

Desirée Larsen sa...

Tårarna bara rinner och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jösses! Så starka ni varit trots att ni fått gå igenom så mycket!
Otroligt många kramar till dig, till er och grattis till Tuva & Elliot.

Kram